Slaveri i Abbasidkalifatet

Slaveri spelade en stor samhällsmässig, social och ekonomisk roll i Abbasidkalifatet, som omfattade större delen av Mellanöstern mellan 750 och 1258.

Medan slaveri hade existerat även i dess föregångare Umayyadkalifatet (661-750), övergick slavhandeln från att präglas av en handel med krigsfångar till att bli en utpräglat kommersiell internationell storhandel i industriell skala, med etablerade och permanenta slavhandelsleder som skulle komma att bestå i sekel framöver.

Kalifatet försågs med slavar från de religiösa gränslanden, som gränsade till icke muslimska länder, där innevånarna ansågs legitima att förslava. Slavar importerades därmed från Afrika i söder; från Östeuropa och Centralasien i öster; och från Västeuropa via al-Andalus och Medelhavet. Denna import av slavar som hade det gemensamt att de var icke muslimer, men var av olika etniska ursprung, medförde en rasistisk syn på olika etniciteter som lämpliga för olika uppgifter.

Den slavmarknad som utvecklades i riket utifrån islamisk lag, kom att prägla slaveriets praktiker i efterföljande muslimska riken. Haremsinstitutionen hade nu blivit fast utvecklad, och reproducerades i de mindre abbasidiska statsbildningarna med abbasidernas harem som modell, och underhölls genom en import av slavkonkubiner. Seden att använda manliga slavar som antingen eunucker eller slavsoldater blev också fast etablerad under denna tid, då det militära slaveriet på allvar sattes i system.